Alla vet att ett Letter of Intent inte är bindande – eller?

Ett Letter of Intent är typiskt sett inte ett bindande avtal men det finns exempel på då domstolar funnit dessa avsiktsförklaringar bindande. Detta kan få katastrofala följder för en part som inte avsåg att bli bunden. Om detta skriver advokat och adj. professor Carl Svernlöv, Baker & McKenzie, i denna krönika. 

En brittisk domare lär ha sagt: ”A gentlemen’s agreement is an agreement, which is not an agreement, made between two persons, neither of whom is a gentleman, whereby each expects the other to be strictly bound, without himself being bound at all.” 

Ett letter of intent, på svenska närmast avsiktsförklaring, är typiskt sett inte ett bindande avtal, utan enbart ett preliminärt, icke-bindande dokument som föregår ett avtalsslut. Ett letter of intent beskriver ett antal grova linjer som parterna avser att följa i sina fortsatta förhandlingar, men det är viktigt att känna till att parternas bundenhet beror på vad parterna kommit överens och vad som faktiskt står i dokumentet. 

Bindande eller inte bindande?

Problemet med denna typ av avsiktsförklaringar är nämligen att från tid till annan finner domstolar i såväl kontinentala som common law-system att denna typ av dokument är bindande, vilket kan få katastrofala följder för en part som inte avsåg att bli bunden.

Det mest (ö)kända beslutet i USA på området är sannolikt Texaco, Inc. v. Pennzoil Co. Getty Oil skrev efter preliminära förhandlingar om samgående med konkurrenten Pennzoil på ett dokument rubricerat ”Memorandum of Understanding”. Memorandum of Understanding angav att parterna nått ett “agreement in principle,” men att detta avtal var villkorat av ingående av ett slutgiltigt avtal om samgående, godkännande av Gettys bolagsstämma och diverse myndighetsgodkännanden. Uppenbarligen ansåg Getty inte att dokumentet var bindande, eftersom man därefter fortsatte att se sig om efter ett högre bud, och gick några dagar senare samman med Texaco. Pennzoil stämde Texaco för så kallad ”tortious interference with contract”. En jury i Texas fann att Memorandum of Understanding faktiskt var ett bindande avtal och tillerkände Pennzoil skadestånd om $10.5 miljarder (varav 3 miljarder i s.k. punitive damages.) Det finns fler exempel på rättsfall i USA där ett letter of intent ansetts bindande av en domstol.

Engelska domstolar å andra sidan är betydligt mer njugga med att upprätthålla letters of intent som bindande avtal. Få engelska rättsfall har direkt behandlat denna typ av dokument. I British Steel Corp. v. Cleveland Bridge & Engineering Co. ansåg domstolen inte att det omtvistade dokumentet utgjorde ett avtal, eftersom båda parter uttryckligen angivit att de avsåg att ingå ett senare avtal. Domstolen angav att ett avtal kunde uppstå på grundval av ett letter of intent, antingen genom att avsiktsförklaringen i själva verket utgör ett vanligt avtal, som reglerar bindande rättigheter och skyldigheter mellan parterna eller genom en ensidig utfästelse, som innebar att avsiktsförklaringen utgjorde ett bindande anbud, som kunde leda till ett avtal om det accepterades innan det förföll eller lagligen kunde återkallas.

Dessutom tillhandahåller engelsk rätt en enkel metod för parterna att markera att avsiktsförklaringen inte är bindande, genom att helt enkelt skriva att den är “subject to contract,” det vill säga villkorad av att ett bindande avtal kommer till stånd. Det är bara i mycket extrema undantagsfall som presumtionen som dessa ord skapar skulle kunna motbevisas av en part som hävdar att dokumentet skulle vara bindande. 

I svensk rätt anses rubriken vara av mindre betydelse och att frågan om dokumentet är bindande eller inte måste avgöras genom en tolkning av dess innehåll. 

Men hur gör jag rent praktiskt?

Som framgått ovan anses letters of intent i sin renodlade form allmänt som icke-bindande. Nu för tiden är det inte ovanligt att avsiktsförklaringen även innehåller vissa bindande bestämmelser, t.ex. exklusivitet, sekretessförpliktelser eller rekryteringsförbud. De huvudsakliga kommersiella villkoren i parternas samarbete, samt deras avsikt att ingå ett framtida, bindande avtal är dock av naturliga skäl avsedda att vara icke-bindande; i detta stadium vet man ju inte om man kommer att komma överens. Det är därför viktigt att noga ange i avsiktsförklaringen vilka delar som är avsedda att vara icke-bindande och vilka som ska vara bindande. Kontraktsrättsliga uttryck som “överenskommer” och “ska” bör undvikas och ersättas av mindre definitiva uttryck såsom “avser” och “önskar” i de delar som är avsedda att inte binda parterna. Det viktigaste är dock att uttryckligen ange att parternas avsikt är att inte skapa ett bindande avtal, bortsett från vissa delar.

Genom en korrekt skrivning kan parterna i allmänhet undvika de fällor som ett letter of intent kan innebära och i stället använda denna typ av avsiktsförklaring som ett verktyg, för att skapa ett slags moralisk bundenhet mellan parterna för att ge stadga och konkretion åt de fortsatta förhandlingarna.

Detta är den första i en serie krönikor där experter diskuterar olika centrala frågor inom aktuella och relevanta områden,