Kjell A Nordström: ”Pandemin förändrar allt fundamentalt. Det gjorde aldrig finanskrisen”

Vi hörde honom sommarprata i juli. Då handlade det om varför pengar finns. I våras intervjuade vi honom och pratade om pandemin. – Det här är en pandemi som tar kål på allt som är roligt, säger Kjell A Nordström.

Vad är det som händer nu och hur påverkar det oss?

– Det här är en pandemi som tar kål på allt som är roligt, som att gå på restaurang, träffas i grupp, hänga i barer. Nu stannar folk hemma och kostnaderna av det vi ser hända nu kommer att bli astronomiskt höga. Det som nu sker kommer att förändra ditt och mitt beteende. Det kommer att förändra hur vi reser, hur vi leker, hur vi umgås. Vi kommer inte att springa med små lätta sommarsteg eller åka till stora semesteranläggningar utan saker har förändrats på ett fundamentalt sätt nu. Det gjorde aldrig finanskrisen. Då handlade det om ett finansiellt system som var dysfunktionellt och när det på olika sätt hade rättat till sig återgick våra liv till det normala. Så kommer det inte att bli nu. Vi kommer inte dra till Bali på yogakurs i första taget utan snarare åka till Öland.

Vi kan alltså förvänta oss att resemönster ändras i och med att våra sökcirklarna förändras. Blir det ett uppsving för den svenska turistnäringen?

– Svensk turistnäring har väl egentligen fått en väl framträdande plats. Turism i Sverige är en välsignelse för platser som är på väg att avbefolkas men det är en lågmarginalbransch som bygger på pengar in, pengar ut och tre procent emellan. Här finns ingen kassa som räcker i ett halvår och det märks nu. Men visst kan vi förvänta oss att vi i betydligt större utsträckning kommer att röra oss i vår egen hörna av världen. Inte nödvändigtvis bara i Sverige, men i Norden och runt Östersjön.

Vad behöver svenskt näringsliv nu för att komma tillbaka på fötter igen?

– Vi ska minnas att svenskt näringsliv till stora delar består av industri och även om denna sektor påverkas när efterfrågan går ner så kommer den sakta men säkert att komma tillbaka. Industrisektorn som är själva ryggraden i svenskt näringsliv ligger inte i frontlinjen i denna kris, även om den också drabbas så klar, det är servicenäringarna som drabbas hårdast. Samla-människor-i-grupp-branschen är de som har det tveklöst tuffast just nu. Och frågan är hur länge, i vilken omfattning och på vilket sätt staten ska stödja detta. 

Företagen ges möjlighet att låna pengar. Är det en bra lösning?

Generellt kan man säga att om man jobbar i en bransch som bygger på pengar in, pengar ut och några få procent emellan så är det inte så fiffigt att låna pengar som måste betalas tillbaka nästa år. För även om saker och ting lättar och folk börjar gå på restaurang i höst igen så kommer inte försäljningen av mat och dyra viner att öka. Vi kommer så att säga inte köpa och dricka upp vinet som vi inte köpte nu under våren och sommaren. Det går inte att komma i kapp på det sättet. Och att då sitta med ett lån som ska betalas tillbaka blir en ekvation som inte går ihop för särskilt många.

Så hur borde stödet se ut menar du?

– Eftersom lån inte löser problemet mer än tillfälligt så måste det till en överföring av pengar. Det är så klart en cirkus att få ordning på detta, för nu pratar vi om att staten ska ge bort skattebetalarnas pengar, vilket så klart är minerad mark. Dessutom är gåvor inte enkom en bra sak för det snedvrider konkurrens och demotiverar människor. Jag tror att en möjlighet är att man via skattekontot får tillbaka den arbetsgivaravgift, förutom pensionsavgiften, som man har betalat in exempelvis de senaste fyra månaderna. Detta skulle fungera som en faktisk injektion in i bolagen. Det måste gälla alla, det går inte att vara selektiv – precis som med barnbidraget, alla som har barn får pengar oavsett privatekonomin i övrigt.

Men som med alla ekonomiska åtgärder är de en del av en helhet och petar man i ena änden så påverkas en annan del i en annan ände.

 – Regeringen har ett helhetsansvar och måste ta hänsyn till många delar vilka tillsammans bildar helheten som är vårt samhälle. De måste ta hänsyn till vårdens situation, företagens rop på hjälp, hela den svenska situationen, vad Riksbanken säger och vad Folkhälsomyndigheten säger. Så det är lättare sagt än gjort att bara spotta ur sig förslag men jag tror att idén att betala tillbaka arbetsgivaravgiften är en tekniskt möjlig åtgärd som dessutom skulle vara kraftfull. Och det är en begriplig åtgärd och enkelhet och transparens är A och O.

Hur ser best case scenario ut för svenskt näringsliv, givet det vi vet idag?

– Best case är att Folkhälsomyndigheten lyckas med sitt arbete så att sjukvården inte kollapsar och att vi framåt sommaren ser en lugnare utveckling av virusspridningen. Om det blir så kommer samhället sakta att börja röra på sig. Nån utomhusteater öppnar upp och en uteservering här och där får livet att börja återvända och vi kan börja besöka våra äldre. Det kommer att vara en försiktig rörelse, inte någon explosion. Vore konstigt om vi helt plötsligt började springa ut som fån helt utan eftertanke. Framåt hösten kan vi kanske se en ytterligare normalisering med folk som börjar gå på bio och teater igen. Men vi är de djur vi är och har vi bränt oss så kommer vi att närma oss elden mycket försiktigt. Vi kommer att ändra våra beteenden bestående.

Kommer det att finnas några vinnare?

– Möjligen kan planeten ses som en vinnare eftersom vi i alla fall temporärt har sänkt trycket. Vår minskade aktivitet gör miljön till en uppenbar vinnare. Jag tror att vi kommer att se en återkomst för statens roll. Allt fler kommer att vilja se statligt ägda bolag och verksamheter, en tydlig revival för tanken om statligt ägda verksamheter som inte får stoppa. Om man ser detta som en vinst beror ju på vem man är. Vinnare är även de som förespråkar en viss grad av självförsörjning i Sverige och vill se ett minskat beroende av import. Det är absolut frågan om en idémässig kantring där acceptansen för statligt ägda bolag kommer att öka.

Men även om vi kommer minska våra sökcirklar ser inte Kjell Nordström att nationalismen som idé nödvändigtvis kommer att blomstra.

– Det är inte alls säkert att vi kommer att vilja stänga gränserna och dra ner gardinen. Däremot tror jag att globaliseringen kommer att krympa till att mer handla om regionalisering. Samarbetet i vårt hörn av världen kommer att stärkas. Om det sen handlar om Norden, länderna runt Östersjön eller hela EU återstår att se. 

Men det bestående blir att vi kommer att förändra våra beteenden. Både på individnivå och på samhällsnivå.

– Det som händer nu har berör det lilla livet. Det handlar inte bara om balansräkningen på en storbank i New York utan det handlar om din farmor och om barnens förskola. Sånt glömmer man inte. De senaste 30 åren har vi flugit världen runt med lågprisbolag och vår konsumtion och vårt sätt att leva har inte vetat några gränser utan ständigt bara ökat. Kanske är det så att denna tid, som känts som den givna framtiden, bara visar sig vara en parentes i mänskligheten och nu går vi tillbaka till det normal. I vår ringhörna av världen.