Handelsprofessorn och specialistläkaren om pandemin: sluta domedagsskrika – vi måste ha perspektiv

Rädda liv eller rädda ekonomi? Behövs ett slutdatum för krisen? Kommer vi att glömma bort eller förändra samhället i grunden? Handelsprofessorn Micael Dahlen och allmänspecialisten och författaren Arash Sanari ger ekonomens och läkarens perspektiv på ett samhälle i pandemins grepp.

Resurserna är begränsade och räcker inte till alla insatser. Ska krutet läggas på att rädda liv eller på att rädda ekonomin, eller finns det ens en motsättning?

– Nej. Ekonomi är till för att rädda liv. Jag blir galen på folk som säger något annat för ekonomi har inget egenvärde utan är till för att göra det så bra som möjligt för oss alla. Tillväxt har inget egenvärde utan är till för att kunna hantera situationer av kris när vi verkligen behöver de resurserna som vi har samlat på oss. Det är nu ekonomin sätts på prov och får bekänna färg, säger Micael Dahlen, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Att det finns ett värde, en faktisk siffra i pengar, på hur mycket ett människoliv är värt har diskuterats i nyheter och tv-soffor och för vissa är det ny kunskap. Men att människors liv värderas i rena pengar är inget nytt som coronakrisen tvingat fram.

– Som läkare handlar min gärning naturligtvis inte om att tänka liv kontra ekonomi. Med det sagt så är det ju ändå så att det finns ett värde på människoliv. Det är inget vi nämner explicit särskilt ofta, men det finns ju där. Det finns beräkningar, exakta siffror, på vad man anser att ett år av en människas liv är värt och hur mycket man anser att livskvalitet är värd. Utan dessa beräkningar skulle man kunna introducera helt galna läkemedel som kostar miljontals kronor för att förlänga en människas liv väldigt kort tid. Så aspekten liv-ekonomi finns men det betyder inte att det är antingen ekonomi eller hälsa som gäller, förklarar Arash Sanari, specialist i allmänmedicin. 

– Vi måste minnas att värdet av människoliv inte är absoluta siffror utan skiljer sig åt mellan länderna. Amerikanska människors liv är värda mer pengar än svenska människors liv, vilket naturligtvis inte stämmer, men det bygger på att den amerikanska ekonomin har högre BNP per capita. Dom har alltså råd att investera mer och täcka upp mer för människoliv, säger Micael Dahlen.

– Många blir överraskade över hur hög siffran av ett statistiskt liv i är i Sverige. Uträkningarna landar på cirka 40 miljoner kronor. En annan intressant aspekt är att studier visar att människor värderar andra människors liv till betydligt lägre summor än sina egna. Frågar man hur mycket av allmänna resurser man ska lägga på att rädda andra människors liv blir svaret enligt den här globala studien i genomsnitt 24 miljoner kronor. Frågar man människor hur mycket det är värt att rätt sitt eget liv så blir siffran uppåt 50 miljoner. Hundra procents skillnad alltså.

Tredje AP-fondens vd Kerstin Hessius gick tidigt i coronakrisen ut och krävde ett slutdatum av regeringen. Ett datum då ekonomin skulle prioriteras och gå tillbaka till det normala. Hon både hyllades och fick mycket kritik för sitt uttalande.

Vad säger ni om att sätta ett slutdatum?

– I teorin hade man kunnat sätta ett land i karantän tidigt och sätta ett slutdatum för när man ska testa att öppna upp. Sen kanske det datumet inte håller. Men det går inte att sätta ett slutdatum för den ekonomiska krisen och för när detta ska sluta påverka oss. Vid vilken tidpunkt som ekonomin är på banan igen beror ju till stor del på människors agerande. Även om vi öppnar upp allt och tar bort alla typer av restriktioner så kommer ekonomin att vara påverkad enormt tills dess att människors oro och rädsla försvinner. Människor som är rädda påverkar ekonomin, säger Arash Sanari.

Men ur ett ekonomiskt perspektiv går resonemanget att förstå menar Michael Dahlén.

– Ekonomin reagerar i regel inte på det som händer nu utan på det man tror ska hända sen. Ekonomin har inget normalläge utan är ständigt en pendling mellan eufori när vi tror att det ska bli bättre sen och panik när vi tror att det ska bli sämre sen. Att Hessius, som representant för finansmarknaden, kräver ett slutdatum beror ju på att en osäker framtid gör finansmarknadsaktörer blir stressade och benägna att tävla om att först minimera sin egen risk genom att sälja av så snabbt som möjligt så att man inte sitter med nitlotter. Det gör att man trängs så fort man kan i nedförsbacke. Finansmarknaden tycker inte om osäkerhet. Med ett slutdatum blir marknaden lugnare. Så utifrån ett ekonomiskt perspektiv går det att förstå hennes uttalande. Men alla har ett ansvar att inte springa och trängas i nedförsbacken. Vi kan inte lägga allt ansvar på epidemiologer och myndigheter.

Hur ser det ansvaret ut?

– Att inte skrika högt om att en förlorad generation kan bli verklighet och genom att inte måla upp domedagsscenarion om en ekonomi som är på väg att dö. Det gäller även att tänka i absoluta termer, inte bara i relativa. Vad innebär det som sker i absoluta termer, hur illa är det egentligen? Jag räknade lite på vad det skulle innebära i absoluta termer i genomsnittlig levnadsstandard om BNP skulle gå ner motsvarande fem finanskriser, alltså fem gånger värre än vad vi varit med och i modern tid. Vi skulle i absoluta termer ha en genomsnittlig levnadsstandard motsvarande millenieskiftet då. Det ger lite perspektiv.

Men det absoluta går inte att separera från det relativa eftersom även absoluta siffror ger relativa upplevelser och reaktioner påpekar Arash Sanari:

– Om ekonomin går ner till en nivå motsvarande säg 1970-talet skulle det få katastrofala konsekvenser, även om folk just då hade det bra och var rätt nöjda. Det skulle bli oöverskådliga konsekvenser både politiskt, ekonomiskt och psykosocialt. Detta måste man ha med i beräkningar. Det absoluta ger det relativa och vice versa.

Tror ni att synen på globalisering kommer att förändras efter corona-pandemin?

– En förhoppning är att vi inser att hot mot mänskligheten, som pandemier och klimatkrisen, kommer att vara otroligt svåra att handskas med isolerat och otroligt mycket enklare att handskas med koordinerat. Men om alla länder tar samma approach eller om det är en läxa vi helt glömmer återstår att se, menar Arash.

– Det som sker nu förnyar frågan kring vad globalisering egentligen är. Vi slänger oss med det uttrycket men det kan betyda många olika saker. Netflix är globalisering. Att alla samtidiga konsumerar kultur. Att alla tittar på Tiger king och pratar om det. Det är en typ av globalisering. Det är också globalisering att jag köper att par skor på Amazon och att Volvo har verksamheter fördelade på flera platser i världen. Alla olika bitarna av globalisering påverkas inte på samma sätt och i lika stor utsträckning av det som händer, säger Micael Dahlen.

Kommer Sverige att vara ett annorlunda samhälle efter pandemin eller kommer vi snabbt att glömma?

– Jag tror att det kommer att bli stor skillnad men hur långvarig förändringen blir är svårt att sia om. Svenskar har blivit ett mer närgånget folk senaste decennierna. Vi kramas och hälsar på ett annat sätt än tidigare, vi umgås på ett annat sätt. Kommer man verkligen att gå in på en fest om två år och skaka hand och kramas med var enda en som är där? Innan pandemin träffades man om man skulle ha ett möte, det var default. Om två år tror jag att man istället kommer att fråga sig om det finns någon anledning till att träffas fysiskt. Jag tror att många kommer att fortsätta att arbeta hemifrån och det i sin tur kommer få spännande konsekvenser. Det finns ju människor som har arbetsplatsen som den enda plats där de någonsin har fysiskt närhet till andra människor och tar man bort den försvinner den enda möjligheten till fysiska närheten till människor. Vissa klarar det bra medan andra påverkas fysiskt, utsöndrar stresshormoner och sover sämre, säger Arash Sanari.

– Den här krisen är en katalysator eller accelerator till digitaliseringen. Digitalisering i alla former, från konsumtion till att umgås och dejta ökar enormt. Det som varit på gång har nu exploderat eftersom alternativkostnaden nästa är noll nu, förklarar Micael Dahlen. 

– Baksidan är ju att skärmtidsdebatten aldrig kommer att återhämta sig igen efter det här. Jag har några vänner som innan corona hade som mål att hålla skärmtiden till 20 minuter på fritiden. Det är ju utopiska siffror nu. Finns inte en person som skulle klara det, för nu är skärmen det som räddar oss från misär, säger Arash i en blandning av skämt och allvar.

Kommer vi att lära oss något ekonomiskt av coronakrisen?

 – Å ena sidan lärde vi oss förvånansvärt lite av finanskrisen vilket är rätt makalöst. En sak som kom ur krisen var nya regleringar för banker. Det vi nu ser är mängder med bolag som går i konkurs för att de hela tiden, direkt eller indirekt, uppmuntrats att investera i framtiden, låta kapitalet arbeta och inte ha onödiga marginaler. Vi har helt glömt den enorma dip vi hade för elva år sedan. Jag tror och hoppas att vi kommer att ta viktiga lärdomar gällande företagsamhet. Att vi kommer att ha regleringar, för alla företags skull, så att de överlever mer än någon månad när krisen slår till nästa gång. Det är inte företagarnas fel och ansvar att de har hamnat i den sits som de har gjort, för enligt den ekonomiska logik som vi lever i så har det varit korrekt att handla som bolagen har gjort. Vi måste ta samhälleligt ansvar för detta genom regleringar. Inte för att tvinga utan för att hjälpa företagen, menar Micael Dahlen.

 – Folk har helt enkelt inte sett behovet, det har varit sötebrödsdagar så länge så att det har känns dumt att bygga upp kassor och marginaler. Det har känts som förlorade pengar, avslutar Arash Sanari.